Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Major Torsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68
Vi befinna oss åter på Trudvang en sommarafton
ungefär ett år efter nyss beskrifna händelser. Ännu
alltjämt oböjd af åren, stod major Torsson vid foten
af den prydliga yttre trappan till sitt ståtliga hus,
hvilket han låtit påbygga med ytterligare en våning,
trots alla invändningar af korporal Tor, som omöjligt
kunde begripa, hvad »sådant skulle tjäna till». »Det
får du se, om Gud så vill», var majorens enda svar,
hvarvid han först log och sedan suckade. Tor fann
det slutligen bäst att tiga, men han funderade emellertid
starkt på, hvad han skulle få se, om Gud så ville.
Såsom det alltid hände, så snart han visade sig,
befann sig majoren äfven nu omgifven af en tät skara
af hundar, hemfåglar och barn, af hvilka senare nära
nog ett dussin tillkommit, sedan vi första gången sågo
honom hälsas af den sorlande svärmen, som nu hunnit
att blifva litet stadigare och redan lämnat rum för
detta yngre släkte, hvilket ingalunda gaf det förra efter
i konsten att föra oljud. Endast Garmer utgjorde en
skärande motsats till den ungdomliga lifligheten rundt
omkring. Gammal och styfbent låg han vid sin herres
fötter, på hvilken han oafvändt fäste sitt trogna,
halft slocknade öga, under det han allt då och då
nafsade till någon alltför själfsvåldig och närgången ung
valpglop, som ville söka att ådraga sig majorens
uppmärksamhet, något, som han ansåg ingripa i hans egna,
honom genom lång och trogen tjänst tillerkända
privilegier.
Bäst vår gamle major nu stod där, ömsom
skämtande och bannande, kände han, huru hans hand
fattades bakifrån och vidrördes af ett par varma, lena läppar.
Utan att vända sig om, började han att trefva med
sina väldiga fingrar, tills dessa hunnit få fullt tag om
en den smärtaste midja, och därefter förde eller nästan
lyfte han till sig ett sylfidiskt väsen med svarta
glänsande lockar och dito ögon, som med ett uttryck af
den innerligaste kärlek leende fästes på honom. Det
var Gefion, redan nu i följd af sitt afrikanska fäderne
en fullt utbildad jungfru, ehuru hon ännu ej nått sitt
femtonde år. Man kunde icke se något mildare,
välvilligare, än hennes visserligen mörka, men välformade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
