Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En halfherre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
165
gästfrie värds tankar, smakade äfven jag på
lifsdrop-parna, dock endast så, att jag, som man brukar säga,
bet af dessa till hälften, hvarefter brukspatronen
sålunda tog till ordet:
»Mina värdaste herrar! Alldenstund nu tiden för
plikternas uppfyllelse till ett älskadt fosterlands
sannskyldiga gagn och bästa för eder är kommen, har jag
af egen mångårig erfarenhets bepröfvelse, väl kännande
de hopade besvärligheter, som öfverraska vandraren i
aflägsna vildmarkers ogästvänliga trakter, där ofta en
droppa af denna onjutbara vätska, som vi gemenligen
kalla vatten, fåfängt står att upptäckas af våra
förborgade blickar, gått i lämplig författning om behöriga
fluidas, äfvensom fastare födoämnens oundgängliga
anskaffande till välment medtagande under den långa
vårdagens fortsatta ansträngningar och fysikens behöriga
stärkande, såsom en ren naturnödvändighet för alla
skapade varelser, och särdeles för ungdomens
blomstrande lifsandar.»
Härvid öppnade den makalöse talaren dörren till
förstugan och pekade på en storväxt bonddräng, hvilkens
breda rygg var belastad med en ofantlig kantin. »På
herrarnas begäran har jag äfvenledes gått i författning
om anskaffande af denna »drängdividy», Truls Edvard
Barkander vid namn, såsom en väldig jägare och med
trakten här omkring särdeles underkunnig person, till
behörigt vägvisande och villspårs tillfälliga undvikande,
äfvensom effekters bärande, hvartill han af sin skapare
blifvit med lika ovanlig frikostighet utrustad som min
styfvaste oxe.»
Truls Edvard Barkander, högeligen smickrad af
denna jämförelse, gjorde en tölpaktig bugning och drog
sin breda mun till ett förnöj dt leende, hvarvid han
visade en jämn rad af stora, elfenbenshvita tänder.
Huru löjlig än den värda brukspatronen
understundom föreföll oss, kunde vi dock icke annat än upp
riktigt tacka honom for hans utomordentliga välvilja,
som verkligen tycktes komma ifrån hjärtat. Själf
afböjde han dock hastigt våra tacksägelser, endast
utbedjande sig vid afskedet vår »tidiga återkomst på
aftonen, till nödvändiga förfriskningars behöriga inta-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
