Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En halfherre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
191
smärtan, hvaraf hon nu led, kunde förtaga: »O, Gud!
och detta var då den hemkomst, hvaråt jag så länge
gladt mig! O, hvad skall jag väl göra, ensam och
hjälplös, som jag är, utan vänner, utan råd?»
»Säg icke så!» hviskade jag tillbaka, »har ni ej
mig, har ni ej min vän här, båda villiga att göra allt
hvad i vår förmåga står.»
»Är läkare ännu efterskickad?» frågade Vingen
blixt.
»Jag har nyss tillsagt därom. Anfallet kom så
hastigt . . . och ...»
»Jag vill själf resa efter doktorn!» ropade min
vän, »på det han snarare måtte vara här. Och du»,
sade han till mig med vanlig bestämdthet, »skaffa
genast hit en åderlåtare. Jag har händelsevis hört, att
en af mästersmederna vid bruket lär vara förfaren i
konsten. Farväl!» och härmed skyndade han ut,
lämnande Selma och mig allena med den sjuke, sedan vi
sändt den äfvenledes närvarande hushållerskan efter
mästersmeden.
Denne kom, och efter en stark åderlåtning tycktes
brukspatronen börja att återfå sansningen. Han fäste
de glaslika ögonen länge och uthållande först på sin
dotter och sedan på mig, hvarvid han ined en våldsam
ansträngning lyfte något på ena armen och pekade
åt en stor byrå. Jag förstod honom och gick till
densamma, men då ingen nyckel satt i, stannade jag
villrådig. Brukspatronen syntes nu vilja bemöda sig att
tala, men läpparna endast rördes, utan att kunna
frambringa ett ljud. Då tycktes ett minne plötsligen vakna
hos Selma: hon stack sin lilla hand under
hufvud-kudden och framdrog strax därefter en större
nyckelknippa, hvilken hon lämnade mig. Jag profvade nu
nyckel efter nyckel, tills jag påträffade den rätta.
Byrån öppnades, och låda efter låda utdrogs, hvarunder
jag med den mest spända uppmärksamhet betraktades
af brukspatronen, som alltjämt gjorde svaga ruskningar
med hufvudet.
»Kanske en lönlåda?» frågade jag.
Den sjuke nickade, och ett matt leende drog sig
kring hans bleknande läppar. Efter ett långvarigt le-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
