Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En familj på landet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246
lika öm, lika vacker, och detta senare, ehuru hon (det
händer ofta, att hon brydsamt rodnar själf därvid, då
händelsen omtalas) under tiden skänkt sin kärälsklige
herre och man en - liten ny dotter »på gamla dagar»,
hvilket förunderligt nog skett på samma dag och nästan
på samma timme, som den lyckliga Eva gaf lifvet åt
sin förstfödde. Den lilla, som heter Maria, är hela
familjens förtjusning och rodocka och tyckes med
synnerlig huldhet omfatta sin ostyriga herr systerson,
hvilken dock ofta är nog pliktförgäten att smälla på den
goda mostern till icke ringa bryderi för de båda
mödrarna. Utom denne olycksfågel till gosse, har unga fru
Eva erhållit ytterligare tvenne andra, utan att dock
hennes hulda moder vid dessa tillfällen behagat göra
henne sällskap. Lilla Sara har äfven »gått åt», i det
hon redan för ett par år sedan skänkt sin hand åt
brukspatron L . . .s son och kompanjon. Hon har blifvit
en storståtlig fru och mår som pärla i guld uti sitt
stora hus vid Skeppsbron i Stockholm, där hon blifvit
mor åt en liten dotter, hvilken kapten Helge redan
utsett till unga herr Karls värds följeslagarinna genom
lifsens jämmerdal.
Och Hanna? Huru kunna vi beskrifva henne!
Käre läsare, tag allt hvad skalden tänker, hvad målaren
ser skönast i sina lyckligaste drömmar, sammansätt en
bild däraf och föreställ dig, att det är hon! Hon var
nu aderton år, högväxt, smidig, men icke desto mindre
rundad som en Venus-bild, med bländande hvit hy, de
friskaste korall-läppar och ögon sedan . . . ögon som
kunde försätta berg. Det fordom något »tyckmyckna»
och gäckande i hennes lilla förtjusande anlete hade
lämnat rum för en på samma gång svärmande och
glad kvinnlighet. Hermes kärlek hade växt med henne
själf och utvecklat sig till högsta skönhet utan hvarken
lekamligt eller andligt snörlif - om det är tillåtet att
så uttrycka sig - och det hade aldrig fallit henne in
att" anse »indianen» för någonting annat än sin
utkorade, ehuru det är högst troligt, att de båda unga
ännu icke talat ett ord om deras blifvande förening,
ej ens om deras ömsesidiga kärlek, om vi nämligen
därmed mena dessa ofta platta bedyranden om längtan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
