Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Regementspastorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
260
viga sig, blef regementspastors-beställningen vid V ...
regemente ledig, och det lyckades Ehrenmalm, som stod
mycket högt hos sin chef, med hvilken han dessutom
var besläktad, att förskaffa sin vän denna beställning.
Så snart Ivarsson tillträdt sitt boställe, flyttade
hans ungdomsvän till honom, och de fortforo att bo
tillsamman, ända till dess Ehrenmalm erhöll kompani.
Under tiden hade de deltagit i ryska kriget 1788-90.
Båda hade de förblifvit ogifta, emedan båda varit
olyckliga i sin ungdomskärlek. Kaptenen hade förlorat sin
älskarinna genom döden; regementspastorns rena kärlek
hade blifvit gäckad genom hans trolofvades otro. Men
så mycket starkare knot sig härigenom deras vänskap,
och man kunde om dem säga, att de utgjorde en själ
i tvenne personer.
Efter denna lika ledsamma som nödvändiga
inledning, kunna vi låta våra båda hjältar själfva
uppträda för att vidare utveckla sina karakteren
En vacker augustimorgon kort efter solens uppgång
såg man en något kortväxt, men ovanligt starkt byggd,
bredaxlad man, med yfviga, gråsprängda mustascher,
träda ur förstugudörren till kaptensbostället. Vid första
påseendet föreföll hans ansikte nästan strängt, men såg
man endast litet närmare in i de små spelande, kvicka
ögonen, fann man genast, att det, för att nyttja ett
hvardagsuttryck, icke var så farligt med den saken,
utan att det tvärtom bodde mycken munterhet och
torrolighet inom denna sträfva yta. Han bar en
grön jaktrock af sommartyg; på hufvudet hade han en
»kaschett» af samma färg och i handen höll han skaftet
till en stor sjöskumspipa, ur hvilken väldiga moln
upp-stego i den klara sommarluften. Med högburet hufvud
och fasta, afmätta steg gick han nu fram och lade
armarna öfver en svartmålad grind till det gården
omgifvande röda staketet och såg spejande mot det gent
emot liggande prästbostället. Han hade icke stått där
en minut, förrän från detta senare utträdde en reslig
man med herkuliska former, hög, mild panna och ett
på samma gång manligt och fromt ansiktsuttryck. Han
bar en röck af svart bombasin och var äfvenledes
försedd med en grön kaschett samt pipa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
