Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Regementspastorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
281
Utan ätt begagna något bland dessa föga sägande
utrop af: »skönt! härligt! gudomligt!» o. s. v., som så
ofta hos »damer af värld» måste ersätta bristen på
verklig känsla, sträckte judinnan tigande ut sina båda armar,
under det hennes mörka öga lågade af förtjusning.
»Ja, är icke er nya hembygd härlig!» utropade
Ragnar, som äfven hade ett öppet sinne för naturens
skönheter. »Om ni så befaller, vilja vi stiga ur för
att öka er egen njutning, på samma gång vi lindra de
arma hästarnas möda.»
»Ack, min herre! det var just min egen tysta
önskan, ehuru jag icke vågade att utsäga den af
fruktan att falla er besvärlig», utropade judinnan.
I ögonblicket stod Ragnar på marken, öppnade
vagnsdörren och mottog i sina armar den junoniska
gestalten, som hastigt och besinningslöst hoppade ur
i följd af det djupa intryck, som scenens nyhet gjort
på det eldiga, österländska sinnet; men djup var den
blygsamhetens rodnad, som färgade hennes kinder, då
hon för en sekund nödsakades att stödja sig vid den
unge mannens bröst för att icke falla. Det på samma
gång vänliga och glada uttrycket i dennes öga, som
därvid såg tätt in i hennes, kom henne dock att snart
glömma sin förlägenhet; och då Ragnar därefter erbjöd
henne sin arm till den förestående besvärliga
promenaden, mottog hon densamma med en åtbörd af
ödmjukhet, som stod i skarp motsats till den stolta hållning
hon nyss antagit, då Ragnar sökt att med betydelselösa
ord gifva prof på sin artighet.
De vandrade nu sakta uppåt efter vagnen, däri
hennes åldrige följeslagare kvarsatt. Som judinnan gick
på den högra vägkanten, blickade hennes mörka öga
oafvändt ned i bråddjupet, tätt vid hennes fötter. En
tung suck arbetade sig slutligen fram ur hennes barm,
och vändande sig till Ragnar, som nu i ordets egentliga
bemärkelse kunde kallas hennes stöd, sade hon med
ett obeskrifligt vemod i rösten: »Jag har läst om edra
hjältemodiga hedniska fäder, att de, då de genom
ålderdomsbräcklighet eller andra olyckor ledsnat vid
lifvet, begåfvo sig upp på ett berg, sådant som detta,
och själfvilligt kastade sig utför, hvilket de kallade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
