Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fostersonen och fosterdottern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
315
är en rik man, kan man icke använda sin rikedom
bättre än till de arma och faderlösas gagn, ty jag
förmodar nämligen, att gossen är faderlös.»
»Han är det.»
Under detta samtal hade jag stått alldeles häpen
vid åsynen af all den härlighet, som här utbredde sig
för mina ögon. Den ganska tarfliga möbleringen i
rummet förekom mig såsom ett under af allt hvad som
skönast fanns. Stolarna, bordet, draglådan med
messings-beslag, vägguret i sitt fodral, väckte min beundran till
den grad, att jag trodde mig försatt i himmeln, om
hvars härlighet min mor ibland om söndagarna talat
för mig. I denna min tro styrktes jag yttermera, då
jag såg en blåklädd varelse inträda, som jag genast
tog för en ängel, och häri misstog jag mig icke på
visst sätt, ty både till sitt yttre och inre hade
pastorskan mycken likhet med dessa sköna, himmelska varelser,
som tron skapat. Hennes något bleka ansikte hade
denna milda skönhet, som jag sedan återfunnit bland
helgonen på stora mästares målningar, och den blick
ur hennes vänliga, kärleksfulla, stora, blå ögon, som
hon vid inträdet först lät falla på mig, gjorde mig på
ett oförklarligt sätt godt i innersta själen. Ack! barnets
instinkt sade mig, att jag här hade funnit kärlek.
Sedan pastorskan hälsat på ekonomidirektören och
med honom samtalat en stund, om mig naturligtvis,
fattade hon mig i sina armar, satte mig på sitt knä
och kysste mig gång på gång, < under det att ett par
stora tårar rullade ned öfver hennes väiformade kinder.
»Stackars min gumma! hon tänker på vårt enda
barn, också en gosse, som Herran tog ifrån oss, då han
var vid dennes ålder», sade pastorn och förde näsduken
mot ögat.
Jag vill icke trötta läsaren med någon utförligare
beskrifning om min första uppfostran. Det kan vara
nog af, då jag säger, att jag aldrig kunnat komma i
bättre händer än dem, åt hvilka jag af min »fosterfar»
blifvit öfverantvardad. Pastorn var en välvillig, bildad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
