Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fostersonen och fosterdottern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320
Slutligen skrek jag: »Det är djäfvulen till
människor, som kunna vara så snåla, att de icke vilja låna
mig litet eld, då jag behöfver läsa ett bref från min
älskade fosterfar, hvilken jag har att tacka för allt!»
- och nu lär jag hafva börjat att öfverljudt snyfta,
enligt hvad Ingeborg sedermera berättat mig.
Men dessa snyftningar upphörde snart, ty dörren
öppnades, och med ett tändt ljus i hand stod Ingeborg
framför mig. »Tant och vår piga äro utgångna», sade
hon, »och jag hade ej heller ämnat att öppna, örn det ej
varit för er fosterfars skull, hvilken ni tyckes hålla af,
liksom jag min fostermor. Jag hörde det af er klagan
här utanför»
Huru kunna beskrifva Ingeborgs person, hennes
utomordentliga skönhet! Det är omöjligt, och jag nöjer
mig att säga, att hon i det närmaste liknade en skön,
god kvinna, hvilken jag många år efteråt såg i en tablau
vivant på kongl, teatern. Denna kvinna hette Emilie
Högqvist, och vare detta nog sagdt.
Slagen och betagen af Ingeborgs fägring, stod jag,
så godt jag kunde, en stund stilla, men då hon nu
framräckte sitt ljus mot mitt, och jag lutade mig fram för
att tända detsamma, föll jag, icke på knä, utan
ordentligt omkull i följd af mitt öfverlastade tillstånd. Då
sköt en sträng, föraktfull blick ur Ingeborgs sköna,
stora och eljes alltid milda blå ögon; men strax
därefter fylldes de af tårar, som i rikt mått runno utför
de friska, välformade kinderna. Aldrig glömmer jag
dessa tårar. De förödmjukade mig, på samma gång de
upphöjde mig, och detta i dubbel mening, ty, hastigt
vorden nykter genom regnet från dessa »ögons himlar»,
reste jag mig upp, inom mig görande en helig ed, att
det »spektakel» jag nu uppfört äfven skulle vara »för
allra sista gången».
»Hvaröfver gråter ni, goda mamsell», frågade jag,
betagen af blygsel, under det jag tände mitt ljus vid
hennes.
»Öfver en ung mans förnedring», svarade hon
och tillstängde i detsamma dörren midt för min näsa.
Jag är öfvertygad om, att Winkelried, då han
störtade på spjut, icke kunnat känna sig smärtsammare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
