Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gardisten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
graflikare färg åt hans gulbleka ansikte, på hvilket svåra
själslidanden, eller tärande behof, eller kanske båda
samfäldt, intryckt sin förfärliga stämpel. Men oaktadt
denna skönjbara olyckans härjning, syntes där ännu
omisskännliga spår af manlig skönhet. Pannan var
hög, näsan djärft böjd, och draget kring de blekblå,
sammanprässade läpparna förrådde en trotsig stolthet,
som gjorde ett starkt afbrott mot det elände, som
framlyste ur de insjunkna ögonen och de afmagrade
kinderna, med sina högt utstående knotor. En slokig hatt,
en gammal tunn, sliten rock och grofva sjömansbyxor
var allt, som skyddade honom mot den stränga
nattkylan, och likväl stod han där i sina trasor med en så
förnäm hållning, att den kunnat anstå en hofmarskalk
i det närbelägna slottet. Med ett uttryck af kallt,
liknöj dt förakt uthärdade han mina blickar och såg, utan
att röra en lem, lika skarpt på mig tillbaka. Gripen
af ett smärtsamt medlidande, upptog jag min börs och
räckte honom ett silfvermynt. Mannen i den utslitna
rocken drog sig härvid ett steg tillbaka, fårorna på hans
panna blefvo ännu djupare, dystrare, de djupt liggande
ögonen gnistrade, och skälfvande af köld och vrede
ropade han: »Hvad? allmosor åt mig? Gå er väg, herre!
Tror ni väl, att jag är en tiggare? Dock», fortfor han efter
några ögonblicks besinnande, under det hufvudet
nedsjönk mot hans bröst - »dock hvad är jag väl numera
annat. Jag har ej ätit på tvenne dygn. Herre! jag
tackar er» - tillade han och framräckte mot gåfvan
en mager hand, som mera darrade af blygsel än af
köld. Liksom han ej djärfts att efter allmosans
mottagande se mig i ansiktet, vände han sig genast om,
och hans resliga gestalt försvann med hastiga steg.
Filosoferande öfver denne mans öde, som, efter all
sannolikhet, fordom varit vida mindre osällt, fortsatte
jag min vandring hemåt; och snart var hela händelsen
glömd, ty ingenting förgätes lättare af den lyckligt
lottade än medmänniskors elände. Dock fogade slumpen
så, att jag inom kort skulle återse denna min
bekantskap från Norrbro och att jag skulle komma att taga
en verksam del i hans öde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
