Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gardisten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
51
oredigt tyckte mig vilja igenkänna, kom emot mig och,
fattande min hand, tigande ledde mig fram till en
högväxt gråhårig man i fransk generalsuniform, som, med
armarna i kors öfver bröstet, stod midt på golfvet. Jag
bugade mig djupt för den ståtlige krigaregestalten, hvars
imponerande hållning på mig gjorde ett särdeles djupt
intryck. Han besvarade min hälsning på ett, som det
föreföll mig, något afmätt sätt, men sade sedan på
svenska, under det ett vemodigt leende spelade kring
hans läppar: »Baron H.....tyckes hafva förgätit de
personer han fordom bevisat de viktigaste tjänster.
Omständigheterna hafva också sedan dess betydligt
förändrat sig, men säkert påminner ni er ännu, herr baron,
gardisten vid ert kompani, n:r 69 Straff, som var dömd
till döden för subordinationsbrott, men benådades. Välan,
denne samme person står nu framför eder.»
På det gladaste Öfverraskad, och alldeles förgätande
den skillnad i rang, som uppstått mellan oss, räckte
jag honom trohjärtadt min hand, men i stället för att
fatta densamma, drog han sig stelt tillbaka, under det
fruntimret vid min sida utbrast i ett sorgligt: »Ack!»
Förundrad, nästan sårad af detta beteende, så olika det
jag ansåg mig hafva rätt att vänta, kastade jag en
förebrående blick på den till general förvandlade gardisten,
hvilken besvarade den med samma vemodiga leende,
som förut, under det han sade: »Tror ni väl, herr
baron, att jag ett ögonblick kunnat dröja att trycka er
till mitt tacksamma hjärta, om ej mina armar lågo
begrafna på Marengos slagfält. Dem ni här ser äro
endast af stoppad bomull, och jag, den djärfve krigaren
från hundrade strider, är nu värnlösare än ett barn.
Dock, pris ske Gud! Jag klagar icke på hans domar,
då han i min hjälplöshet sändt mig en allt försakande
ängel i denna dam, som äfven står i förbindelse hos er.»
Han nickade härvid med tårade ögon åt fruntimret,
i hvilket jag nu icke hade svårt att igenkänna Emilie;
men då jag, i den öfvertygelsen, att hon var Rodrik
P:s maka, kallade henne generalska, rodnade hon
lindrigt, under förklarande, att om hon än var
oskiljaktigt fästad vid Rodrik, detta dock endast var som en
trogen syster och vårdarinna. Vid närmare besinnande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
