Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förläggarens dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
65
osedlig stockholms-sed, med våld sökte att kvarhålla ett
högväxt fruntimmer i hatt och kappa, men hvars drag
jag dock ej kunde skönja. Detta var också likgiltigt,
då här endast var fråga om sak.
»Skäms icke herrarna», utropade jag därför, med
lyftad käpp, »skäms icke herrarna att på detta sätt
ofreda en värnlös kvinna. Om herrarna icke lärt sig
mores, så skall denna lära er det», och härvid föll min
käpp så tungt på den ene angriparens fräcka arm, att
han genast släppte sitt tag, och det förfördelade
fruntimret fick tid att fly undan, sedan hon dock först,
med en af förskräckelse darrande, men ljuf röst, till
mig yttrat: »Min herre, jag tackar er!»
De på sitt rof bedragna unga lejonen vände sig nu
i fullt raseri mot mig, som, så god slagskämpe jag än var,
hade svårt att reda mig mot deras förenade anfall, då
de båda voro kraftfulla män, om än fulla. Jag lyckades
dock att få omkull den ene, under det den andre
med en nyckel eller annat tillhygge bultade på mig
rätt eftertryckligt i nacken; men nu kom, till all lycka,
polis och skilde oss åt. Jag uppgaf genast namn och
bostad jämte anledningen till krakelet. Icke så de
båda lejonen, som envist förnekade att säga någotdera,
hvarför de också affärdades till polisvaktkontoret, och
så var det slut med den bataljen, som för mig skulle
blifva, om icke ärorikare, dock af nyttigare följder, än
många af Hannibals segrar voro det för honom.
Icke obetydligt öm, men dock lyckligtvis utan
synliga blånader efter de kännbara puffar jag erhållit,
skyndade jag efter min flegmatiske Akitofel, som redan
hunnit att beställa vagn och nu stod väntande på
Riddarhusgården. Jag berättade honom mitt äfventyr
och förebrådde honom hans feghet att lämna en vän i
sticket.
»Käraste min bror», svarade den ohjälplige egoisten,
»du misstager dig fullkomligt, om du tror, att jag är
någon hare; men, för fan, hvarför skall jag gifva mig
i kalabalik, när jag ingenting har för det, annat än
slängar och förargelser. Tänk bara, om jag nu sekunderat dig och för besväret fått mig en ohygglig skråma
i ansiktet. Det hade ju då varit totalt slut med det
Braun, Samlade berättelser. IV. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
