Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trädgårdsflickan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
»Hennes mening var väl att försöka, om du en
gång kunde brinna», inföll Bellman.
»Les beaux esprits se rencontrent», fortfor Sergel,
»ty någonting ditåt sade hon verkligen åt mig.»
»Den tokan! den tokan I» sade Schröderheim, icke
det ringaste »generad». »Men å propos min hustru, så
kan jag berätta, att hon i går hade ett nytt tiggarbref
från den ohjälplige Lidner, däri han bland annat
skrifver, att han af sina föräldrar fått tvenne testamenten,
nämligen det gamla och det nya.»
»Den stackars människan!» sade Bellman vemodigt
och med en hastig förändring i blick och åtbörder.
»Han är i alla fall Sveriges största skald, och om han
bara ¥ilie låta nöja sig med att rumla, liksom jag och
många med mig, så kunde han ännu räddas! Men nu
super han rent af, och det bär åt h-e. Af mina små
tillgångar har jag gifvit honom så mycket jag kunnat
undvara, men hvad förslår det?. . . Och nu har
kungen på köpet gifvit honom alldeles på båten. Det
är ändå förargligt ibland att icke få vara kung - eller
att vara fattig.»
»Gif honom det här till en början, du godhjartade
tok», utropade Sergel och kastade några blanka
riksdaler på bordet. »Jag känner föga den slusken, men
jag beundrar hans sånger. I dem ligger något »tusan
djäfla» liksom i dina, bror Bellman. Men, för fan!
vi glömma alldeles af glasen. En skål, den käraste för
mitt hjärta, en skål f Or kungen!»
Och nu uppstämdes i korus:
»Gustafs skål!
Den största kung, som jorden äger.»
När sången tystnat, sade Schröderheim: »Vi få
icke glömma, att kungen befallt oss till sig på Håga i
afton; ehuru det är rasande ledsamt att bryta ett så
trefligt lag.»
»För all del, icke något fjäsk, kära Elis!» utropade
Bellman, med en öm blick på den stora bålen. »Höga
herrar sadla bittida men rida sent, och han sölar väl
nu efter vanligheten. Och för öfrigt, älskelige bröder!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
