Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjälp i nöden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298
Gud vete allt hvad för kallt, ådrog sig där mina häpna
blickar och gjorde, att den nyss utsluppne kadetten
trodde sig försatt i själfva Kanaans land.
»Jag får be herrn vara så go’ och hålla tillgodo med
det häringa, så länge», sade min fryntlige unge värd, i det
han fyllde ett brännvinsglas, - »mor kommer väl snart
in med lite varmt. Jag nyttjar inte brännvin, skål!»
fortfor han, fattade själf ett tomt glas och gjorde mig, medels
en höflig åtbörd, uppmärksam på att taga det ifyllda.
»Icke jag heller», svarade jag.
»Det var rätt-, unge herre! Förlåt, att jag så
säger: men se, jag tycker, att åtminstone ungdomen
borde kunna vänja sig af med denna djäfvulsdryck.»
»Så tycker äfven jag, min hederlige Lars Johan,
och Gud gifve, att alla unga tänkte som vi båda!»
Utan att svara, fattade nu min unge värd en stor
silfverkanna, förde den till sina läppar och sade med
en hjärtlig nick: »Per Mattsson!»
Jag, som från barndomstiden kände detta gamla,
ärliga bruk, frågade endast: »Hvad vill du?»
»Jag vill dricka!» ropade Lars Johan med
sten-torsröst.
»Så drick då!» sade jag och gjorde ett fåfängt
försök att härma hans väldiga stämma.
»Godt!» skrattade Lars Johan och drack nästan
lika väldigt som guden Tor, då han var på besök hos
en jätte, af hvilken, med läsarens tillåtelse, författaren
har glömt namnet, som dock för den nyfikne står att
läsa i Nyerups Edda, en bok, hvilken han
beklagligtvis för närvarande ej har till hands.
Efter fullbordad dryckesbragd räckte han mig en
annan på bordet stående fradgande »silfverstånka»,
fylld med ett ypperligt öl; jag fattade den glad och
genomgick å nyo Per Mattssons trefliga historia.
»Se, sådana borde alla unga herrar vara!» skrek
min unge värd och fattade min hand, den han så
kraftigt tryckte, att jag var nära att skrika. »Nu ska’
vi äta», sade han sedan lakoniskt.
Ingen kunde begärligare lystra på detta härliga
kommandoord än min hungriga mage, som snart i ett
helt dygn varit sysslolös.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
