Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några blad om Wilhelm von Braun, af Joh. Gabr. Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den ögonblickliga öfverraskningen vid första åsynen af
sorgkortet lade sig genast, ty det befanns, att det var
fabriceradt af den dödes egen hand. Man hade alltså den käre
skalden i behåll, och hans maka och många barn – hans
sångmö och hennes alster – skulle men icke träffa i sorgdok
och plöröser. Då kortet på baksidan hade en inbjudning att
samma dag på aftonen bevista begrafningen, förstodo
vännerna vinken och begåfvo sig i gladt mod ut till »sträbhuset»,
där de funno skalden i allsköns välmåga och såsom värd i
det uppsluppnaste lynne bjudande på, icke franskt vin och
konfekt, utan »stora bruna» och mycket annat godt,
hvaribland hans torroliga infall och humoristiska historier dock
utgjorde det förnämsta..... Notifikationen gällde den 12
september. Underbara tillfällighet! Elfva år därefter afled Braun
just den 12 september om aftonen.
I sammanhang härmed förtjänar följande episod [1] att meddelas:
Blanche kom en afton i augusti 1839 till Uddevalla och
begaf sig genast från gästgifvaregården till det närbelägna
vackra Gustafsberg. Där var då bal i brunnssalongen på
hvars tiljor unga damer och kavaljerer lifligt rörde sig i
fransäsen, trots hettan och dammet.
Med möda trängde sig Blanche fram till bakgrunden af
salen, ty han sökte någon, som han läst, men ännu icke sett:
han sökte Wilhelm von Braun. Men han sökte honom ej
bland de dansande... Då såg han en ung man stående något
skild från de andra, »starkt växt, med bredt ansikte, tjockt
mörkbrunt hår, hvaraf en lugg föll ned öfver pannan, buskiga
ögonbryn, dito mustascher och under mustascherna glansen af ett
leende – gladt? Det är möjligt. Melankoliskt? Det är troligare,
ty han såg på dansen och hörde på det meningslösa pladdret.»
»Så ungefär bör en glad poet se ut!» tänkte Blanche,
närmade sig den unga mannen och yttrade: »Det är bestämdt
löjtnant Wilhelm von Braun jag har den äran att se?»
»Ja, visst!» svarade Braun... »Hvem är herrn?»
Blanche, känd då endast såsom redaktör af veckobladet
Freja och författare till några politiska broschyrer, nämnde
sitt namn, hvilket naturligtvis icke var obekant för Braun.
»Vi måste bli bröder!» förklarade skalden och förde den
nykomne till serveringsrummet, där brorskapet dracks, ett
brorskap icke blott för den flyktande stunden.
Efter balens slut anställdes af bal-kavaljererna en
kollation för de bägge notabiliteterna, och det var långt lidet på
natten då det glada laget bröt upp och Braun med sin nye
bror återvände till Uddevalla.
»Det var en faslig hetta!» pustade Braun, under det de
ströfvade kring gatorna. »Att icke augustimånen skäms:
hvem har gett honom lof att imitera solen? I natt lägger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
