Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. I. Lyriska af blandade arter - Vitterlek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den första kyssen blir se’n beskrifven;
Om den blef tagen, om den blef gifven,
Han redovisar oss samvetsgrant,
Fast Gud må veta om allt är sant!
Förtron er, flickor, ej åt poeten,
Och vakten eder helt väl, ty veten,
Att han besjunger er hemlighet,
Och världen vet hvad poeten vet!
Ja, i det doldaste han oss viger
Och ej den minsta favör förtiger,
Som han har njutit med känslorus,
Så väl i solens som månens ljus.
Sin hela själ vill han uppenbara,
Ej tacksam läsaren nog kan vara.
Hvad det är nöjsamt att veta slikt!
Och hvad det ämnet är högt och rikt,
Som han så vittert för oss förtäljer,
I det han noga bland orden väljer!
Ty hvad som brister i sammanhang,
Vill han godtgöra med versens klang. –
Men är hans kärlek olycklig åter,
Aj, stackars liten, hvad då han gråter!
Då finns det näppe en enda rad,
Som ej är blöt utaf tårars bad.
Gud vet, hur bröstet stått ut att sjunga
Allt under suckar, så centnertunga!
Men också verserna tröga gå,
Och det är intet att undra på.
Sin sorgebörda därmed han lättar,
Att han sin »Lauras» köld berättar;
Den blir för svår, när han ensam bär,
Och, deladt, lidandet mindre är.
Han får ej kyssa sin grymma tärna,
Fast han det ville så fasligt gärna,
Han får ej trycka den mjuka hand,
Som blott kan släcka hans hjärtas brand,
Han får ej vandra i svala hinder
Och njuta saliga herdestunder, –
Nej, pusta, gråta han bara får,
Samt rifva sig i sitt arma hår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
