Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. I. Lyriska af blandade arter - Gengångaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»O, hur grymt att vara ensam!»
Suckar hon ur våldsam barm;
»Denna bädden är gemensam,
Tom likväl min sträckta arm.
Du, min ädle makes anda!
Salige, jag manar dig!
Kunde blott hit ned du landa,
Vore än en tröst för mig!» –
Strax det i en löndörr knarrar,
En gestalt vid sängen står.
Som ett asplöf Laura darrar,
Men sitt mod hon återfår,
Ty hon spökets nattrock kände;
Hennes salig mans det var.
Svept i den det ofta hände,
Att han kom i forna dar.
»Himmel! är det du?» hon frågar;
Tysthetstecken spöket ger.
Intet spörsmål mer hon vågar,
Fastän spöket sänkt sig ner.
Laura hotas af en dåning,
Sluten i den dödes arm.
Men hon kände med förvåning,
Att hans kyss var lika varm.
»Hvarför skulle jag väl bäfva?
Nu, som förr, mitt väl du vill»,
Hviskar hon, och känslor kväfva
Hennes röst; hon tiger still.
Hvarje fruktans kval var viket
För den gamla kärleken.
Hon förglömde anderiket,
Fastän mannen gick igen.
Blott med tecken nu de tala.
Grafven ingen stämma har.
Men då tuppen hördes gala.
Spöket som en dimma far.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
