Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. I. Lyriska af blandade arter - De förlofvade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De förlofvade.
Gud nåde mig för de förälskade tvenne,
Som plaska där borta i kärlekens haf!
Nu kysser hon honom, nu kysser han henne.
Och ro eller rast de ej veta utaf.
Hur sprakande hjärtömt hvar ann’ de bekika,
Fast icke det finnes det minsta att se.
Nu drabba de samman, – ack! berserkar lika! –
Och himmelskt med tandlösa munnar de le.
Se så! i hans knä skall hon sitta, den sköna,
Och bena hans tunnsådda, spräckliga hår.
Hvad tryckningar, starka, frisörskan belöna!
Då suckar hon svåra och fäller en tår.
Ty gråta hör också till kärlekens lycka,
En rättskaffens kärlek är våt som april.
Hvad tjusningens pärlor ett öga dock smycka!
De säga så mycket, ja, mer än man vill.
Den fästade ungmön sig ändtligen sliter
Från »suckarnes bro», från den tillbeddes knä.
Med flätade fingrar hvar andras meriter
De börja nu blindvis att hugga i – trä.
Jag kärlekens rosende språk nu vill lära,
Två hjärtans harmoniska klangpoesi.
»Min ängel! min himmel! min sol! jag vill svära!» –
»Jag tror dig, min älskling! min afgud! låt bli!»
»Hvad dagar af helig, olympisk förtjusning
Vi skola framlefva, min dyrkade Du!»
»Ack ja! ifrån morgonens glindrande ljusning
Vi allt intill kväll’n skola sitta som nu!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
