Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. I. Lyriska af blandade arter - Konsten att vara glad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det ädla uti lifvet och det höga
Förflyga såsom dunster för hans öga.
Hans tanke, likasom magnetens nål,
Står till ett enda bräckligt föremål.
Han går och pustar uti lunder gröna,
Och drömmer om sin fula eller sköna,
Som sällan bryr sig om hans bittra kval,
Men drömmer om kostymen nästa bal.
Han bär sig åt liksom ett våpigt barn,
Och hjälper »henne» till att nysta garn,
Och gläder nästan sig till döds åt nåden,
Om han i hennes nål får fästa tråden.
Hvad fröjd, om han af hennes hand kan få
Af simpelt gräs ett enda litet strå!
Han vid sitt hjärta gömmer boskapsfödan,
Och vore färdig att ta hela grödan.
Hvar enda tanke är en dumhet då,
För kärleken oss Gud bevara må!
Jag menar den, som stinger jämt och bränner,
Och som till mesar snart förvandlar männer.
Med glädjen är då alldeles förbi,
Finns väl en smula af förnuft häri?
Nej, – kära själ! – ack detta blott besinna:
Hvad skymf att stå som narr inför en kvinna!
Blott litet, litet kär du vara skall,
Men kunna, när som helst, bli åter kall,
Och dig till något högre syften vända,
Än trånadsblickar mot en flicka sända,
Som sörjer dig halfannan dag kanske,
Men sedan mot en annan börjar le.
En vän, så kallad, bör man också äga,
Dock icke för att hemligheter säga.
Dem bör man aldrig bjuda honom på,
Men hellre på ett »gläschen» då och då.
Om knäckt han blir, man frukta ej behöfver.
Att han förtroendet då kan ge öfver,
Men mången har jag här i världen känt,
Som detta i en hastig vändning händt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
