Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. I. Lyriska af blandade arter - Jona's monolog i hvalfiskens buk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den respektive värden, kan jag se,
Lär ej hå stort begrepp om propreté.
Hvar tråd, jag äger, dryper utaf vatten,
Och mörkt är det som i oktober-natten.
Hör hit då, någon! Kypare! tänd ljus!
Och säg, hvad jag har kommit i för hus!
Nej, ingen svarar! Ack, min vana trogen,
Jag trodde, att jag mig befann på krogen,
Och nog behöfdes »rafraichissement»
I detta hål – nu ligger jag där, pang!
(Jona ramlar ned från sitt säte.)
Nå fan anfäkta! Jag kan upp ej stiga!
Hör hit då, någon! Flicka! jungfru! piga!
Hör hit och hjälp en stackars Guds-profet,
Som vältrar här i stor orenlighet!
Nej, ingen svarar! Hu! Jag är allena,
Liksom Napoleon på S:t Helena!
(Efter en lång paus.)
Hvar är jag? Huru kom jag hit? Det där
Förbaskadt svårt till att besvara är.
Jag minns blott, att i Japho hamn jag satte
Mig på en skuta, se’n jag tömt en »knatte»
Med mina vänner, som mig höllo kär,
För det jag icke profeterat där.
(Och, rent ut sagdt, törs jag ej profetera,
Ty aldrig brukar det slå in nu mera.)
Jag gick om bord och anade ej list,
Men skepparn var en nedrig coopvardist,
En smugglare, som gick med aqua vitæ,
Och annat smått, af hvarjehanda lite.
Men vi ej hunno långt på hafvets stig,
Förr än det blef en storm, så hiskelig.
Af ren förskräckelse jag strax blef nykter,
Men skepparn väsnades, som en förryckter,
Och blott emedan för profet jag galt,[1]
Han trodde, att jag skulden var till allt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
