Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. I. Lyriska af blandade arter - De trenne orden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nu torde man anse af mig rätt löjligt
Att söka det tredje, som var omöjligt.
Men fast jag blödde i hjärta och själ,
Så tänkte jag: trägen vinner likväl.
Och fast på min plåga hon aldrig tänkte,
Min eviga kärlek jag henne skänkte
Och nöjde mig, stilla, med orden två,
Som gjorde en annan lycklig ändå.
Rivalen jag hatade, det är gifvet,
Men ville ej skada honom för lifvet;
Det gjorde han själf genom dobbel och spel,
Men hon ville aldrig tro på hans fel.
Hon älskade honom så ömt och trofast,
Fast intet han ägde och ej var bofast.
Men vacker var han, »ofanteligt»,
Och talade jämt om ett arf, så rikt.
Det arfvet han hade väl blott i månen
Och lefde på intet annat än lånen;
Men för att ej göra hans fästmö mot,
Jag hörde på lögnerna, utan knot.
Min tur kom ändtligen åter och ville
Att sist min rival fick otur på »kille»,
Då drack, i förtreten, han friska tag
Och dog, med »svinet» i hand, af slag.
Då grät hon i ett år, i två, i trenne,
Och fåfängt jag sökte att trösta henne.
Hon sade: »Min glädje i grafven är,
Hos honom, den ende, som haft mig kär.»
Min kärlek och hennes sorg mig förtärde,
Och när nu nalkades hösten, den fjärde,
Jag fann mig nära vid grafvens brädd,
Då först såg flickan på mig och – vardt rädd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
