Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Dikter af skämtsamt slag. I. Lyriska af blandade arter
- Årstiderna
- En gammal bekant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Vill aldrig du älska!» till flickan jag sade
En midnatt i vintras, då stilla vi två
Oss satt vid kaminen och fullmånen hade
Försilfrat på rutan de isblommor små.
»Du nekar mig alltså den saliga tröst
Att gå genom lifvet med dig vid min sida,
Och, kall som en is, du mig dömer att lida?»
Hon – sjönk till mitt bröst.
*
En gammal bekant.
Efter H. HEINE.
Jag kallade djäfvulen och han kom,
Och mäkta förundrad jag såg mig om.
Han visst ej är ful, jag försäkra kan,
Tvärtom, en charmant och en älskvärd man,
En man i själfva blomman af lifvet.
Världserfaren och artig, så öfverdrifvet.
Han är en djupsinnig diplomat
Samt talar rätt vackert om kyrka och stat.
Han syns litet blek, men det är ej under,
Då Hegel han läser på lediga stunder.
Hans älsklingsskald blir beständigt Fouqué;
Likväl om kritiken bryr han sig ej mera,
Den har åt sin farmor han täckts cedera,
Åt den förträffliga Hekate.
Men jag blef både glad och förlägen,
När han berömde juridiska vägen,
Som jag hade valt. I forna dar,
Han sade, att äfven jurist han var.
Åt min bekantskap han gladde sig
Och nickade därvid och frågte mig,
Om ej, hos ryske ministern redan
Vi sett hvarandra för länge sedan.
Då såg jag på honom igen och fant
Att han var en gammal, gammal bekant.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:41:11 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/braundik/2/0339.html
