Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. II. Förtäljande - Tora Borgarhjort. Fornsaga - II. Lindormen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33
Gåfva uppå gåfva regnar,
Aldrig tar det regnet slut.
Och sig jarlen hjärtligt fägnar,
Att de se så nöjda ut.
Tora händerna ses klappa,
Då hon något nytt får se.
När hon kysser söta pappa,
Småförnöjd han börjar le.
Men när jarlen gått, de taga
Alla sina smycken på,
Hvad de äro att beklaga,
Som sig icke visa få!
Ifrån foten upp till pannan
Liksom Bifrost skimra de
Samt beundra högt hvar annan
Och hvar annan priset ge.
Jarlen ibland annat skickar
Dem en vacker orm en gång,
Gyllene med gröna prickar,
Liten, knappast tre tum lång.
Yr och munter han sig slingrar,
Skiftande demanten lik;
Ej en ring på Toras fingrar
Finns på färgers prakt så rik.
Han till landsman var en finne
Kläckt utur ett trållägg där.
Själfva fan dock bor därinne,
Huru liten än han är.
Ringlad ser man honom blänka
I en ask, - hans lilla borg.
Hade jarlen kunnat tänka
Hvad han väcka skall för sorg!
Mellan ormens släkt och könet
Alltid sympati det var,
Evigt fast står detta rönet
Allt se’n paradisets dar.
Braun, saml, dikter. III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
