Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. II. Förtäljande - Tora Borgarhjort. Fornsaga - II. Lindormen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
Samma syn och samma plåga!
Ännu större ormen låg,
Och en giftig svafvellåga
I hans grymma svalg man såg.
Hvad som händer mäkta sällan,
Hände detta sorgsna par;
Re’n så tömd var tårekällan,
Att det ingenting fanns kvar.
Händerna de blott upplyfta,
Bleka smärtans konterfej,
Och så många böner snyfta
De till Oden, Tor och Frej.
»Milda Freja!» bad betagen
Tora sist, och rörd hon var,
»Milda Freja! Du, som, dragen
Utaf söta kattors par,
Genom rymden styrer färden
För att fröjda människan,
Sänd mig nu, för allt i världen,
Sänd mig nu en frälserman!»
Hastigt deras smärta svalkas.
Eodnad höjs på kinden hvit;
Ty på afstånd se de nalkas
Jarlen med sin granna svit
Men vid ormens syn han stilla
Står, förskräckt, och liksom ber.
»Är det!» ropar han, »en villa
Eller är det fan jag ser?»
»Det är fan!» prinsessan ropar,
Och sin näsduk upp hon hof,
»Fader, samla dina hopar,
Eljest blir jag snart hans rof!»
Herröd, vis i kämpadater,
Samlar sina hofmän nu,
Kommenderar: »Marsch, kamrater!
Mod i bröstet! takt och tu!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
