Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. II. Förtäljande - Den unge Tobiæ resa - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
105
Till skåpet gick han nu om igen,
Och kysste suckande där sin vän,
Den gamla flaskan, som nu var vorden
Hans enda fröjd och klenod på jorden.
Se’n vände åter han till sin vrå,
Att tänka där på de »himmelsblå,
De glada dagar, de hädanfarna» . . .
I hast hans anlete syntes klarna:
»Je suis sauvé! Jag har kapital
Och än står stenen i grönen dal!»
Förtjust han skrek och slog sig för skallen:
»Jag äger ju en revers, ferfallen, -
Han sofver stundom; vår far Homer,
Och äfven jag, man af dette ser.
Jag var ju rik, fast jag ej det visste;
Den ferste jude, som ock den siste,
Lär jag väl vare, som sådant glemt;
Mitt namn fer den skull bör bli beremdt,
Om ej för annet! man glemmer lån,
Men aldrig fordringer. - Her, min son!
Her hit, Tobias! ifrån pulpeten
Dig res i evige hastigheten!»
Han skrek och klappade glad sin hund.
Tobias junior kom på stund
Och frågte suckande: »Hvad befallesV»
»Jo, ser du, gosse! nu är från nalles
Fterdemde ramer jag fri igen;
Du måste rese till Medien
I denne dag. Slipe strax din sabel!
Jag har en släkting, som heter Grabel,
Han bor i Råges, ett småstadshål,
Och dette blifve din reses mål!
Han är mig skyldig, - låt se, jo, vänte:
Med tolf års rente och därpå rente,
(Jag tar blott trettiotre procent
Per annum, . . . jag mig från ocker vändt,)
En tunne gull lär väl minst det blifve
Med lånbeloppet, det primitive. -
Se, dette skall du nu kräfve ut;
Fort, gör dig färdig! ty hvar minut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
