Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. II. Förtäljande - Johan den tredje och Gunilla Bjelke - Jakobs bröllop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
Stolts Anna i själen det skar ändå,
Att få till stjufmor en simpel fröken,
Som fordom knäppt hennes styf kjortel på;
Af tvedräktens låga man re’n såg röken.
Den omilda Kalle sju tusan svor,
Ät fanders han önskade unga bruden.
Till bröllopet endast hans marskalk for,
Men denne fick stryk; ty han var ej bjuden.
Med möda han släpade på sin korg,
Den stackars uppoffrade Liljesparren,
Och länge han tärdes af bitter sorg.
Hvi trodde han kvinnor också? - den narren!
Gunilla dock ömkades vid att se
För detta sin fästman så svåra lida.
Hon tog honom till sin stallmästare,
Emedan i grund han förstod att rida,
Se’n lefde de lyckliga alla tre:
Stallmästarn, Gunilla och - gamle kungen.
Och ingen på drottningen kunde se,
Att hon till sitt giftermål blifvit tvungen.
Jakobs bröllop.
Oöm dräng gick Jakob i ären sju,
Att få sin söta kusin till fru.
En tok, som icke ur tjänsten rymmer,
Men trälar så, för att få bekymmer.
Ty ack! en mo är en mager lön,
Fast uppbördsdagen är allt för skön.
Också herr Jakob, magnetiskt dragen,
Förglömde allting för denna dagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
