Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. II. Förtäljande - Jakobs bröllop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
All väntan tager dock slut en gång,
Så äfven deras, fast den var lång.
Förfallodagen i troget minne
De gömt, och ändtligen var han inne.
Ack, huru Rachel var glad och säll
Den sista afton hon het mamsell!
Hon väckte Jakob ur morgonblunden;
Till Laban skulle han gå på stunden
Och fordra ut den förtjänta lön,
Som låg förvarad hos ädla mön.
Och Jakob uppstod i ren förtjusning
Och gick till Laban vid dagens ljusning:
»Få mig min hustru! nu är det tid,
Att brudsäng bäddas i allsköns frid.
Af tjänst och möda jag blifvit mager,
Samt tarfvar hvila uppå min lager.
I denna afton mitt bröllop gör,
Ty eljest Jakob af kärlek dör!» -
Herr Laban måste sitt bifall skänka,
Och gäster bjödos i hast, kan tänka,
Och månget får gaf sitt dyra lif
Till pris åt slaktarens hvassa knif.
Nu fräste grytor och spetten gnällde,
Och spelmän kommo och hundar skällde.
Hur sälla voro de unga två,
Som kunde målet med handen nå!
De blott sin heliga känsla lydde
Och sig alls intet om annat brydde.
Men mörkret kom och med det en - präst.
Och redan samlades gäst på gäst.
Nu knöt man hastigt det äkta bandet,
Allt efter bruket i detta landet.
Jag minns ej själf, hur det gick till,
Och icke gärna jag ljuga vill.
Lik godt! Ty kärlekens ljufva flamma
Har alltid varit och blir densamma.
Hur olikt vigseln må försiggå,
Med lika känslor hör paret på,
Och samma rättighet den förlänar,
Ehvad för gudar man också tjänar. -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
