Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. II. Förtäljande - Sara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147
Som, gladt förkunnande skaparns under,
Nu slogo tappert i Mamres lunder.
Vid första blicken man kunde se,
Att gubben led af bedröfvelse,
Ty höga pannan på patriarken
Var nu så rynkig som ekebarken,
Och munnen, annars så mild och god,
På tvären ganska betydligt stod.
Hvad månne härtill väl skulden vara?
Jo, - han var gift, - det kan allt förklara;
Ty ack! på giftermålslotteri’t,
Likt mången annan, han drog en nit.
Sin man väl Sara var undergifven,
Därtill i hushållning genomdrifven
Och vacker ännu på gamla dar,
Men missnöjd Abraham ändå var.
Ett fel hon hade, jag kan väl säga
Det största, hvilket en fru kan äga;
Ett fel, som själf hon ej rådde för,
Till hvars af hjälpande allt hon gör:
Det grymma felet att icke skänka
Sin man små arfvingar, kan ni tänka! –
Hon frågat läkare i hvar stad,
Hon rest till brunnar, hon rest till bad,
Hon äfven vändt sig till frun i Kisa
Och andra gummor, som voro visa,
Men fåfängt! Guld väl ur pungen gick,
Men ej valuta för det hon fick.
På detta, såsom man kan begripa,
Nu tänkte Abraham vid sin pipa.
I hvirflar röken kring honom står;
»Snart är jag nio och nitti år
Och Sara långt öfver åttitalet;
Att hoppas mer vore rent af galet!»
Han pustar. »Men det är synd och skam
Att jag, som äger så många lamm,
Kameler, oxar och dromedarier,
Har brist på fideikommissarier,
Som utan ringaste hufvudbry
Sig kunna bärga på reveny.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
