Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. II. Förtäljande - Pintorpa-frun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
181
Med frun under armen den svartklädde kom
Snart neder, i vagnen att stiga,
Och förd utaf prästen, som rädd såg sig om,
Gick kammarfrun, eljest en piga.
»Hopp Erik och Svante!» den svartklädde skrek,
Och vildt det begynte att skena.
Då ryste fru Anna och hon vardt så blek,
Som ingen lär henne förmena.
De välte dock icke, ty vägen var bred,
Samt särdeles jämn och lättfarig.
»Courage, mina damer! Det går med besked,
Dock är för ert lif jag ansvarig.»
Snart hunno de fram till ett lysande slott,
Utvändigt så skönt till att skåda.
»Välkomna!» den svarte nu ropte så brådt
Till prästen och damerna båda.
Han förde dem upp i en skimrande sal,
Helt artigt, den svartklädde Sprätten.
»Tillåt mig» - så var till fru Anna hans tal -
»Att tjäna er vid toiletten!»
En klädning af grofvaste vadmal och grått
Hon tvangs att ta på sig, fru Anna,
Och tofflor af bly, hvilka klämde så godt,
Men därvid det skulle ej stanna:
Af skarpaste stål tog han därpå en kam
Och började håret att ansa,
Så blodet det flöt, och se’n förde han fram
Sin dam, att med henne få dansa.
Hon valsade ett hvarf, hon valsade två
I yrande fart, så det kändes.
Sin guldring hon satte på kammarfrun då,
Men genast det fingret förbrändes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
