Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. II. Förtäljande - Olof Tyste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu bodde en jungfru i Vadstena stad,
En liten glad;
Om Olofs förtjänster hon talas hört,
De henne rört,
Och ingenting högre det henne lyste,
Än blifva bekant med herr Olof Tyste.
Hvad kan ej en kvinna, om blott hon vill
Och bjuder till!
Snart låg ock herr Olof vid hennes barm,
Så tyst, men varm,
Och kärliga blickarna mera sade,
An vigaste tunga det kunnat hade.
Men ack! huru troget än Olof teg,
De ungas steg
Bevakades dock utaf flickans far,
En krämarkarl,
Som såg hur en afton herr Olof Tyste
Hans glödande dotter i löndom kysste.
Strax blef det ett rasande väsen af!
»Sin dotter gaf
Han aldrig åt herrar», så var hans ed
Och tidens sed;
I kloster, förgrymmad, han satte barnet,
Det enda han hade, det gamla skarnet.
Där satt hon och grät öfver allt hon mist
Och världens list.
Herr Olof var ledsen, men teg ändå
Och tänkte på
Ett sätt; ett behändigt och klokt, att kunna
Få tala ett ord med sin lilla nunna.
Den kärleken är så uppfinningsrik!
Och räfven lik,
Som stjäl sig i hönshus, herr Olof fann
En väg för sann
Till tröstlösa nunnan, som grät i cellen
Och henne befriade djärft i kvällen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
