Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. III. Dramatiserade - Hustaflor - Första taflan. Kärlekens beständighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
HAN.
Höj dittj öga! jag vill se min lycka!
Hvilken txjick! Hvad tjusning mig betar!
O, hur tårjens diamanter smycka
Detta djupblå, milda ögonpar!
Nej, du älf ej mer en jordisk flicka,
Re’n en ängel uti dig jag ser.
Så jag kunde evigt på dig blicka,
För att evigt vilja blicka mer.
Du i tårar småler blott - och tiger.
Le ännu en gång! På läppen ner
Själen ifrån ögats himmel stiger
Och uti en kyss sig fången ger.
Flicka! nu du tillhör åter jorden,
Men du är ej mindre skön för det,
Hviska då de ljufva kärleksorden!
Ingen högre fröjd mitt hjärta vet.
HON.
O, förlåt din ömma älskarinna,
Om hon endast ger en suck till svar!
Ty omöjligt är att uttryck finna
För den högsta sällhet jorden har.
När jag skådar i ditt varma öga,
När jag luta får min kind mot din,
Då, min älskling! gör ju språket föga,
Och jag minnes endast: din och min.
Förr’n af kärleken jag lyckliggjordes,
O, hvad var min tomma lefnad då!
Hjärtat slog väl varmt, men blygt; jag tordes
Icke än dess stumma språk förstå.
Men då såg jag dig. Till lifvets gåta
Genast jag det sköna ordet tog!
Och af glädje började jag gråta,
Och, hvad motsatser! i sorg jag log.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
