Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det sista ordet. - Hvilan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Flicka! säg, o hvad skall då man tro,
Hvar, o hvar skall sanningen väl bo,
När i kärleksblicken blott är svek,
Och när kärlekssucken höjs på lek?
Och så fast jag trodde dig likväl!
Älskade ur djupet af min själ,
Skänkte dig min första kärleks skatt,
Ren den brann och innerligt och gladt.
Kall är solens låga i det blå
Mot den första kärleken ändå!
Änglarna på den med afund se; –
Du blott mottog, utan till att ge.
Mottog, ack! som man en leksak tar,
Att förkorta sysslolösa dar.
Lång var leken. Den blef sist en strid,
Som har kostat all min ungdomsfrid.
Blomman af mitt väsen, själens lif,
Har du mördat till ditt tidsfördrif.
Gråt ej! vet, jag känner denna tår!
Arma! jag beklagar dig och går.
Hvarje önskan från min barndom re’n
Höjdes blott för dig, – hör ännu en:
Må ej ångern krossa tungt din själ!
Må jag ensam offret bli! Farväl!
-
Hvilan.
Hvilket dödslugn i den mörka kammar,
Mera lik ett grifthvalf, än en boning
För de lefvande! Se, hvita lakan
Hänga sorgligt för de höga fönstren!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
