Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjukrummet. - Kolerakyrkogården. Hösten 1853.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon vill ej tro det, – allting annat,
Men ej det grymmaste af allt.
Dock hjärtat stannat, pulsen stannat.
Och panna, mun .... så kallt, så kallt!
Nu dignar hon, – men om du hörde
Ett ljud, det hjärtat var, som brast.
Ett ögonblick dess hopp förstörde,
En lefnads sällhet dog i hast.
Förgäfves har en ängel lefvat
Och verkat under stilla bön,
Har vakat, gråtit, bedt och bäfvat,
Men sådan är det godas lön.
-
Kolerakyrkogården [1].
Hösten 1853.
Så var synen, som jag såg en morgon,
Då jag gick förbi den hemska åkern,
Som man plöjt i närheten af galgen,
Att den ryska pestens sade gömma:
Fyra männer såg jag, mäkta glada
Af en väldig dosis aqua vitæ,
Och de hade spadarna i handen
Och de gräfde på en graf, – en sådan,
Hvilken ensam kunde rymma många, –
Och de gräfde under skämt och eder,
Som de träget hämtade ur flaskan,
Hvarje gång de läto spaden hvila.
Fyra kvinnor såg jag äfven; änkor,
Alla under natten änkor vordna;
Bleka, snyftande och öfvergifna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
