Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vid en ungdomsväns död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
O! var ej kalken bräddad nog förut,
Ej pinsam nog min natt förutan slut,
Då säll jag prisade den trötta trälen?
Hvi skulle svärdet ock gå genom själen?
Ack, under mången pröfningsstund jag bad
Den bistra döden att mig snart befria.
Förgäfves dock! – Men du, så frisk, så glad,
Du skulle blindvis skördas af hans lia!
Ditt varma hjärta – ett utaf de få,
Där rum jag ägde – upphört till att slå,
Och kindens vår, med rika hälsoskatten,
Förhärjades uti decembernatten.
Hur kär du var mig från de glada da’r,
Då skämtande du gick invid min sida!
En yngre, älskad broder du mig var,
Med mig du ville fröjdas, ville lida.
Ej steg en tanke i din rena själ,
Som ej förtroddes mig. Och för mitt väl
Hur varm var du! Fast nästan barn till åren,
Du ledde mig, – jag följde dig i spåren.
Men nu, – nu är den trogna handen kall,
Som tryckte min så varmt. O, att jag stode
På grafvens frusna, snöbetäckta vall,
Som gömt min vän, den unga, sköna, gode!
Jag skulle bättre kunna tolka där
Allt, allt det goda jag dig skyldig är;
Ty vänskap och förtroende dock blifva
De högsta skatter människan kan gifva.
Förhoppningsrik och glad din framtid log
Och lockade med bilder utaf ära.
Mot mörkret modigt du i härnad drog,
Och ljusets färger blott du ville bära,
För dettas segrar slog ditt hjärta gladt,
När träget du vid midnattslampan satt
Och forskade kring djupa kunskapshafven, –
Nu har du funnit visshet, men – i grafven.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
