Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tiden.
Det är en konstig tid vi lefva i,
Det hoppas jag, att jag har rätt uti!
Det är en konstig tid! hvaråt den lutar.
Den vise utaf många tecken slutar,
Men som jag just ej råkat att bli vis,
Så kan jag icke säga det precis.
Dock vill jag tro, att folken börja vakna
Och inse, hur totalt de frihet sakna.
De stackars folkens sömn var lång och svår:
De hafva sofvit i fem tusen år. –
Nu är det tid, att sömnen bort de gnugga
Och krypa fram i ljuset ur sin skugga.
Att yrka på den frihet Gud dem gaf,
Men som de ej förstått dra nytta af.
Fast frihet låter konstigt för vårt öra,
Är det dock en bekantskap till att göra.
Så mycken vällust gifver ingen mö,
För hvilken dock man lefva svär och dö;
Så ljufligt smakar icke gudars nektar
Som frihet, när af frihetstörst man sm äktar.
Den törsten just begynna folken få,
Och utaf den skall ingen illa må.
Så drick, du goda folk! så drick af ljuset!
Och vältra se’n det ruttna ned i gruset!
Det stått för länge redan, tycker jag,
Och tarfvar hvila intill domens dag.
Den gamla, hedervärda slentrianen
Nu på sin dödssång tänka bör som svanen.
Men som vår tid är gynnsam för de »små»,
Kan den de »stores» bifall aldrig få.
Ty tiden vill det sanna och det rätta,
Men, ack! de vilja icke alltid detta.
»Hvad tyckes väl om tiden, herr despot?»
»C’est une horreur!» du svarar under gråt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
