Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reaktionen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Är segast likväl kunga-öfvermodet,
Men äfven det kan rinna bort med blodet,
Det gamla, heliga, förskämda, som
Påkallar åderlåtning småningom.
Att frälsa ett par hundra millioner,
Kan man väl – läka ett par tjog personer,
Som sällan hafva annat gjort än brott.
Ja, äfven då de tänkte göra godt;
Ty det är brott mot sundt förnuft, det dyra,
Att en vill öfver allas välfärd styra,
Att en, en enda stackare, med bud
Af ofelbarhet, söker härma Gud.
Man blyges nästan människa att vara,
När man på »jordens gudar» tänker bara
Och vet sig vara bunden till sin kraft
Af den, som kanske sådan aldrig haft.
Nu triumferen I på nytt. Men darren!
I fån väl se, hvem som till sist blir narren.
Begripen I ej, att er tid är all
Och att förnuftet en gång segra skall?
Hvi äflens I ändå att reta flera,
För att få straffet åt er skärpt dess mera?
Hvi dricken I i sista stunden blod?
Är det måhända för att hämta mod
Till denna stora vedergällningsdagen,
Hvars första timme allare’n är slagen?
Visst är det sant: I segrat ha’n i höst;
Men våren bringar säkert liten tröst.
Idén har vaknat, och med blixt och dunder
Han segrande går fram – och I gån under.
Idén har vaknat. Fan må vara kung!
Despoter, darren! Vreden faller tung...
Förut I kunnat villkor er betinga,
Men nu är det för sent, det vankas inga,
Ty just den bloduppfyllda reaktion,
Hvarmed I skryten, nekar er pardon.
Grymt var väl folket äfven å sin sida,
Men, Herre Gud! man kan ej evigt lida:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
