Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hafskungen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En pärlesal har jag på djupet här,
Så full utaf smycken och håfvor.
O, följ mig dit neder! – och ditt det är.
Om hafskungen blott du vill hålla kär,
Ty kärlek är högst ibland gåfvor.»
Så ljufligt för flickan ljöd frestarens tal.
Sin arm omkring henne han virar.
Hon rodnande sjunker i bölja sval;
Snart står hon i glänsande pärlesal,
Där henne med smycken han sirar.
En brudsäng af kostlig rubin och guld
I djupets kristallborg man reder.
Men jungfrun hon bäfvar så aningsfull,
När hafskungen närmar sig öm och huld,
Samt suckar och brinner och beder,
Re’n hvilar skön Anna vid hafskungens bröst.
Med ljusbruna ögat i lågor,
Hon talar med glödande kyssars röst,
Och kärleken skänker dess hjärta tröst
Där nere bland världshafvets vågor.
Sju år i den skimrande pärlesal
Bland kärliga nöjen försvunno.
Då fattades Anna af dystra kval,
Hon längtade åter till hemmets dal,
Och tårar på kinderna runno.
Så satt hon en morgon och vaggade öm
En guldlockig gosse på armen.
Då hörde hon klockorna ringa. En ström
Af toner förjagade sällhetens dröm,
Och våldsamt gick blottade barmen.
Men hafskungen suckade: »Säg blott ett ord,
Att jag må förskingra din saknad!»
»Jag längtar att skåda min fosterjord,
Jag önskar att träda till Herrans bord,
Ty jag utur synden är vaknad.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
