Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra scenen. En mörk, undangömd allé.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TEKLA (lutar sin kind mot hans).
Stig upp, du ädle! vid mitt sälla hjärta
Där är din rätta plats – och ej i stoftet.
MAGISTERN (sluter henne häftigt i sina
armar. En lång, ljuf paus).
Slå ej så högt, mitt hjärta! du kan spilla
Ditt lif, – kan sprängas utaf blodets ström.
O, himlamakter! är det ej en villa?
Ur Tusen och en Natt en salig dröm?
Nej, mot mitt bröst sig Tekla lutar stilla,
Och Teklas blick, den ler mot mig så öm,
Och Teklas läppar glöda emot mina!
Hell dig, du ljusets Gud! för undren dina!
Och jag, förkrossad nyss, till jorden slagen
Utaf en hopplös kärleks alla kval,
I hast liksom till himmelen blir tagen,
Och står på en gång uti gudars sal,
Där Hebe med de strålande behagen
Mig räcker huldt den gnistrande pokal.
O, Tekla, Tekla! kan det verkligt vara?
Ja, ja! så är det, – dina blickar svara.
Den stjärna, hvilken stod så högt, är hunnen.
Nej, icke hunnen, hon sig sänkt till mig.
Från ljusa rymderna är hon försvunnen,
Vill kärleksfullt i skuggan dölja sig.
Så hög en gåfva aldrig var befunnen,
Men kan, men bör jag ta den mot af dig?
Ej anstår mig så dyr klenod att äga,
Och hvad, o älskade! skall världen säga?
TEKLA (leende).
En filosof kan göra sådan fråga?
Ack, för de svaga männerna på jord!
En flicka, som har friat själf, kan våga
Att äfven le åt några dårars ord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
