Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungens högkvarter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Strax bar det af till Västergylln,
Och mäkta säker Rolf sig gjorde;
Dock snart om Torborg han försporde,
Att hon ej var att ta på hyll’n,
Ty då sitt folk han hunnit samla
Och dragit till Karlskoga opp,
Han tänkte först få krönt sitt hopp
På frieriets väg, den gamla.
Men när han trädt i salen in
Med kämpar tolf och själf i spetsen,
Samt sett sig djärft omkring i kretsen,
Där Torborg satt i hermelin,
Sjönk hoppet genast, om ej modet,
Ty hon var lika hög som han,
Och för den vilda harm, som brann,
Än steg, än flydde ungdomsblodet:
Ur ögat blixtar sköto fram,
Som hånligt kungen öfverforo
Och mycket tröstande ej voro,
Men han stod lika allvarsam;
Dock när han sist begynte fria,
Blef det ett fasligt väsen af!
Kung Torborg genast drog sin glaf,
Att sig från denna gäst befria.
Hon ropte bara: »Bind och slå!
Den karlen är ju splitter galen,
Som icke ser, att jag är man
Och konung, likaväl som han!
Är jag – hur skymfligt! – sådan smal en,
Som endast är till docka gjord
Och kallas kvinna här på jord? .. .
Nej, än en gång: den karl’n är galen!»
Nu Rolf fann bäst att gå ur salen,
Men på ett tappert vis ändå,
Ty Torborgs kämpar trängde på,
Och han stod ensam mot dem alla,
Se’n sina män han sändt förut! –
Men detta kan ett snöpligt slut
På första frierft man kalla...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
