Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stilproblemet i den moderna konsten - I. Stillösheten i 1800-talets konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 10 —
grövre och mera materiella ansedda konsterna, arkitektur och hantverk
hörde till revolutionstidens stolta frihetsproklamationer. Ingen i
konstens värld förkunnad frihet har varit ödesdigrare för konsten än
denna, såsom ock av den följande konstutvecklingen nogsamt
framgått. Mycket av det vi under allra sista tiden upplevat i Europas
konst-värld måste också för att rätt förstås ses mot bakgrunden av denna
fatala söndersprängning av de gamla band, vilka sedan urminnes tider
hållit de bildande konsterna samman till en solidarisk enhet.
Vad som emellertid under 1800-talet påskyndade de isärsprängda
konsternas, inte minst arkitekturens och hantverkets, snabba förfall,
var jämte industriens överhandtagande herravälde den smakens
fullständiga dekadans, som följde tredje ståndet i hälarna vid dess
framkomst till makten. "Barbariska tider följde för konsten", säger
Hermann Muthesius i sin kända bok "Stilarkitektur och byggnadskonst",
"så barbariska till och med, att de ej ägt sin motsvarighet, allt sedan de
romerska soldatkejsarna fört sitt förfallna världsrike och med det den
romerska kulturen till undergångens brant." Muthesius’ skildring är
näppeligen överdriven. Det är hyreskasernernas och den lösa konstens
gy]lene tid det är fråga om. Den till makten komne borgarens och
industriidkarens enda verkliga traktan var att bli rik, ty penningen
ensam gav socialt anseende. Men hemkulturen sjönk i kapp med
rikedomens och industriens tillväxt. Den rike borgaren älskade att bo i
byrda våningar, inredda av främmande människor med all möjlig
opersonlig lyx i de mest heterogena stilarter. Bildkonsten blev från
och med denna tid uteslutande en flyttbar grannlåt, aldrig avsedd och
beräknad för någon bestämd plats, men så mycket bekvämare att föra
med sig från ställe till ställe eller att skicka jorden runt på utställningar.
Borgaren hade själv merendels intet personligt tycke i hithörande
frågor. Han kunde, som Muthesius säger, i viss mån vänjas att förstå
konst, men han ägde ingen förmåga att skilja det äkta från det oäkta,
det personligt skapade från det maskin- och slentrianmässiga. Konst
måste han emellertid ha, även om det inte fanns någon jordmån därför.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
