Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stilproblemet i den moderna konsten - I. Stillösheten i 1800-talets konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 12 —
som en förevändning för rent konstnärliga effekter. Hela intresset gick
till formen. Att århundradets stora publik samtidigt i fråga om
innehållet endast begärde bästa möjliga förströelse — alldeles som i teatern
— bidrog naturligtvis också indirekt till, att innehållet i konsten
förlorade sin tidigare inspirerande och fördjupande betydelse. De verkliga
konstnärerna blevo mer och mer formalister.
Flera av de konststrider, som utkämpades under århundradets
senare del, kunna också otvivelaktigt betraktas som rena formstrider,
fejder om den eller den teknikens företräde framför en tidiga,re. Sä
till exempel om neoimpressionismens sönderdelning av färger i små
punkter var riktigare än impressionismens mer summariska i streck.
Det synes mig under sådana förhållanden rätt naturligt, att klyftan
mellan den stora publiken och de nyskapande konstnärerna ständigt
ville bli större. Det är snarare förvånande, att den inte blev
oöverstiglig. Konstnärerna och publiken levde ju faktiskt i skilda världar. Det
konstnären betraktade som det högsta i konsten, ja, det enda angelägna,
det rent konstnärliga, betraktades av den stora publiken nära nog med
fullständig likgiltighet såsom något saken ovidkommande. Vad publiken
begärde var, som ovan sagts, att konsten gav illusion, helst med största
möjliga sensation på köpet.
Ser man emellertid närmare efter, skall man helt visst finna, att den
stora publiken trots allt, bela århundradet igenom, långsamt och säkert
följt med konstens utveckling om också utan verkligt förstående. Det
var ju i denna naturalismens guldålder inte någon djupare divergens i
fråga om konstens mål, som skilde konstnärer och publik åt. Det hela
var alltigenom en strid om medel. Vad som emellertid gjorde, att striden
ofta blev så bitter, var utom publikens långsamma tempo framför allt
dess totala oförmåga att skilja äkta konst från oäkta och dess ständiga
bestridande av konstnärens rätt att framställa naturen på sitt vis.
Oaktat naturalismens tid samtidigt var individualismens, ville publiken
aldrig höra talas om, att den inte skulle veta, hur naturen såg ut, utan
därvidlag skulle låta sig nöja med en natur, sådan konstnären sade sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
