Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stilproblemet i den moderna konsten - II. Den nya konsten och de närmare förutsättningarna för dess framträdande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 16 —
den naturalistiska utvecklingen slutligen linan ut. Illusionismen
triumferar fullständigt, med andra ord "urklippet ur naturen". Skiljemuren
mellan konst och natur synes ett ögonblick nära nog nedrivas och
samtidigt en annan skiljemur, den mellan konst och fotografi.
Men just i det kritiska ögonblicket är det, som om den i tysthet
bland konstnärerna växande ledan vid naturalismen i ett slag slog ut i
full låga. En fråga stiger plötsligt upp, som nu inte längre låter sig
avvisas: "Är verkligheten målet för konsten?" Från ytterligt gående
håll kompletteras den frågan snart med en annan: "Är inte bildkonsten
innerst en av verkligheten oberoende konst liksom arkitektur och
musik?"
Det är på dessa frågor konstutvecklingen vid detta sekels början
givit sitt må vara väl hastiga och yrvakna svar. Säkert synes mig dock,
att norrmannen Einar Lexow har rätt, då han i en uppsats i
"Samtiden" skriver: "Aldrig har det siden middelalderen været en saa
be-stemt tendens fra naturalismen mot en fri, dekorativ fantasikunst som
netop i de seneste aar. Al opposition mot naturalismen i mellemtiden
har nøjet sig med at være en forkjærlighed for romantik eller
skjøn-hedsdyrkende ldassicisme, men den har aldrig før nu vendt sig mot
selve principet: naturgengivelsen." Den naturalistiska konsten hade
kommit in i en återvändsgränd. Det fanns inte möjlighet att komma längre
varken på den objektiva efterhärmningens väg, där fotografien föl
framtiden lovade att kunna "träffa likhet" på ett mycket tillförlitligare
sätt än någonsin bildkonsten, eller på den subjektiva,
temperaments-fyllda vägen — "naturen sedd genom ett temperament" — där allt
slutligen visat sig löpa ut i idel subjektiv nyck, virrvarr och osäkerhet.
En stor tomhetskänsla hade slutligen gripit konstnärerna inför likheten
som konstnärligt ideal. En reaktion blev under sådana förhållanden till
en bjudande nödvändighet, ty tomhetskänslan skapar ingen konst, den
förmår bara väcka begär efter den. Fullhetskänslan allena skapar.
Att reaktionen mot naturalismen blev så exceptionellt våldsam låg
i sakens natur. Antitesen mot 1800-talets naturalism måste sökas långt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
