Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stilproblemet i den moderna konsten - VIII. Framtidsutsikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 71 —
abstrakta formdyrkan inom konstvärlden, som mer än något annat
isolerat konsten i det moderna samhället. Skall den någonsin mer kunna
komma att spela en genomgripande roll, måste den åter bli ej blott
matematiskt och arkitektoniskt skön utan innehållsrik — för visso ej i
1800-talets sentimentala och litterära bemärkelse.
Den starka och levande bildkonsten betraktar aldrig sitt innehåll
som en blott och bar förevändning för konstskapande. Den är tvärtom
bräddfylld av sitt motiv. Ty i all djupare och rikare konstnärsdrift bor
innerst en Narkissosdrift så till vida som människan i konsten vill
spegla sig själv, sina ideal, sin längtan och sin lidelse. Hon vill där om
möjligt fånga en bild av sitt verkliga väsen, som eljest alltid undflyr
henne i livets vardagstimmar. Och vad här säges gäller inte bara den
enstaka konstnärspersonligheten, det gäller lika mycket hela
konst-generationer, ja, vad mera är, det gäller framför allt hela samhällen och
tidsepoker, för vilkas hemliga lust att se sig själva avspeglade i allt,
som kan spegla människan, konstnärerna endast äro de lydigaste, mest
medvetna och uppfinningsrika verktygen. För alt betyda något i ett
samhälle måste konsten levande och igenkännligt återge detta
samhälles egna drag. Realistiskt eller idealistiskt, direkt eller genom
symboler, abstrakt eller konkret — det är en fråga i andra rummet.
Det nu sagda gäller bildkonsten liksom det gäller alla konster
samhället efter behov använder för att realisera sin avbild. Det rent
matematiska skönhetsproblemet i bildkonsten, dess enbart konstnärliga sida,
som konstnärerna nu stirra sig blinda på, medan de samtidigt ofta göra
sig så gott som döva för det allmänmänskliga i konsten, kan aldrig mer
än till en viss, relativt kort tid ha fordran på hela vår
uppmärksamhet. Fordras detta alltför länge ligger fara nära, att vi inför
konsten gripas av en ny "horror vacui" kanske üka stor eller större än den,
som grep oss inför illusionismens ofta skräckinjagande tomhet i
1S00-talets slut. En sak är viss: vi äro alla först och sist människor. Och än
i dag gäller därför den latinske diktaren Terentius’ ord: "Endast det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
