Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sa: Kom lille Luns, så simmar vi ut
till klippan; där är lugnt och fridfullt.
Han tyckte inte att det var lugnt och
fridfullt. Vinden ven, strandskatorna
jämrade, måsarna hånskrattade,
Brenner stånkade ur sitt beklämda bröst. För
resten hade Lunsen kommit till
stranden för att roa sig. Han sa: Jag tycker
om vackra, glada jäntor, jag. Det är min
likör, som man säger. Här har jag bara
Lotten och allt hennes stånk.
Emellertid följde han henne, dels för
släktskapens skull, dels därför att de
vackra jäntorna inte ville veta av honom.
Varje morgon såg strandens folk dem
båda kappsimma frustande ut mot skäret
och på alla fyra äntra den skrovliga
klippan. På avstånd liknade de tvenne
jättemolusker med randiga kroppar,
köttiga, kraftiga, rödlätta armar eller ben.
Första dagen sa badianerna: Brenner
tänker hoppa! Så roligt! Tumlarna
störtade i vattnet och summo ut mot
klippan. Men hon hoppade icke. Andra
dagen sa badianerna: Lämna henne i fred.
Hon tänker ut någonting festligt och
tokroligt. Men hon tänkte inte på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
