Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
obehagligt – jag är viss om det –
uppriktigt sagt – uppriktigt – jag vet inte
rätt, vad jag bör göra – jag önskar jag
hade svartingens karlatag...
Musiken hade åter spelat upp; ännu
stod dock dansestraden tom. Fram mot
Brenners bord – hennes, hans, deras –
kom i loj prakt, i sakta mak, skön,
utmanande och uppseendeväckande
Rödhättan. Brenners öron började brinna.
Hon hälsade den sköna med ett brett,
nästan kärleksfullt leende. Vi måste
tillstå att hennes leende var en ren och
skär förfalskning, ett mimiskt bedrägeri.
Det var ett skyddande leende. Hon
räckte »rivalen» handen. Rödhättan
betraktade henne och hennes framsträckta
hand som om hon ingenting betraktat.
Hon vände sig till Markurell, som
förblev sittande med blicken oavvänt fäst
vid hennes blanka opalfärgade ögon. Hon
sa, sävligt och tämligen högt: Nå, Johan,
har du bestämt dig? Jag vill ha ett
svar. Han drog djupt efter andan,
svarade lugnt: Varför orda vidare om
saken? Den är avgjord. Hon höjde
långsamt de smala, guldbruna ögonbrynen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
