Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från striderna i öster ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
loppet av två dagar. De bära ännu på sitt rostiga
järn bevisen på den stora tilliten, den heroiska
entusiasmen, och det är på en gång rörande och
upplyftande att känna en fläkt av stoltheten och
den manliga vreden mot fienden, som ännu ge
de döda vagongerna och lokomotiven en prägel
av det brusande liv, som de nyss hyst och fört
vidare. Blombuketterna på järnräckena äro nu
visserligen redan litet vissnade, men den känsla,
som fäst dem där, den blomstrar ännu. Och
även inskrifterna med krita äro redan utplånade
här och där, bortsköljda av regnet. Vad gör det?
De äro ju inskrivna i folkets hjärtan. Mången
gång ha ord och teckning en prägel av en enkel,
naiv, folklig talang, en omedelbarhet i uttrycket,
som är besläktad med folkvisan. Dikter och utrop
äro av otympliga händer mödosamt ditmålade på
alla monarkiens språk, tyska, ungerska, polska,
tscheckiska. Nu rulla krigsvagnarna ensamma
tillbaka, men de män, som här skrivit och tecknat,
de måste under marscher, bakom jordvall, med
bajonett och gevär bevisa sanningen av vad deras
hand lovat. Den vita kritan blir rött blod.
Sedan äro vi äntligen i Galizien, och här
känna vi genast, att detta är en annan värld och
vi äro fienden närmare, det är som om vi redan
andades Rysslands tjocka, onda andedräkt.
Folket här är ju dess grannar, och’ vad vi blott läst
om i tidningar, det ha deras närmaste anhöriga
och stamfränder själva fått lida. Da man frågar
dem, viska de knappt, så gräsliga äro de fasor,
som de ha att berätta. Och det är rörande att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
