Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och björkriset frasar kring stövlarna. Jag går
högre upp i fjället och möter en ren. Han stannar
och betraktar mig. Så lyfter han huvudet och
travar lätt och lugnt över vidden medan jag hör
klövarnas svaga knäppar. Molnen skocka sig allt
tjockare, myggen bolma i ulliga skyar; jag
beslutar plötsligt att gå över fjällryggen och ner till
Datnajokk för att fiska.
Jag vet knappast varför jag beslutar detta. Men
jag har sovit i kojan vid Datnajokk många nätter,
jag har på något sätt vuxit ihop med dess
sidengråa timmerväggar, med smörbollarna och
forskvillret. En gång i våras låg jag där sist. Den
gången kom det folk och störde mig, en av
Korpinens ungdomar. Vi måste krypa ihop på laven
tillsammans; jag var lika generad som hon, som
Kaisu. Men vid denna tid av året står väl
slåtterkojan tom, jag har ingenting att frukta. Ingen har
väl heller sett att jag gått min väg hemifrån.
Jag kommer upp på fjällryggen. Den är så
lättgången, stegen bli elastiska i den fasta lavmattan.
Jag tar upp min pipa och sätter mig på en sten
för att vila. Åt norr och väster bölja ändlösa, kala
åsar och djupt under mig drar dalgången fram.
Åsarna bilda en trappa mot norr. Men det är ingen
jakobsstege. Det är en trappa ut i tomheten, ut i
döden. Åt söder fortsätter den, ljusare och
belagd med mjuk matta. Därnere blommar livet,
där bo människorna. Någonstädes hundra mil åt
detta livets väderstreck ligger en liten stad som
jag väl känner. Ack, du lilla stad med ditt
alltför stora huvud! En gång har du smekt mig med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
