Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
69
syns till, allt är spöktyst. Då sträcker jag ut han-
den och jämkar loss kniven. Den sitter hårt, två
tum djupt, Ett ögonblick står jag stel av skräck,
men någon kan i hemlighet ge akt på mig, jag får
inte visa rädsla. Med kniven i handen sätter jag
skidorna i rörelse och åker hemåt. Vem har kastat
den? Jag vet det inte och får aldrig veta det. Är
det Pekka? Kanske det är Pekka, men det kan
vara hundra andra.
Inkommen kastar jag kniven på bordet och för-
nimmer för en stund min outsägliga ensamhet.
Därefter biter jag ihop tänderna och tar en stor sup.
Dagarna vältra sig snöbukiga fram mot advent.
Det är dödsdalens dödaste tid. Först efter julen
börjar jakten på allvar, marknaderna, resorna ner
till kusten med frusen fågel och fisk, Solen har
rymt, dagen är bara ett lättare mörker än natten;
nu är den tid, då allas sinnen stå vidöppna mot
skräcken. Nu kan allt hända, ty detta är järteck-
nens och spöksagornas månad. Nu sjunker himla-
valvet ända ner på hjässorna, människornas sjä-
lar huka dubbelvikta under polarnattens stora vre-
de och inför norrskenets apokalyptiska vilddjur.
Ja, norrskenet,
Det kommer en kväll, norrskenet, då stugknu-
tarna smälla som bösskott i kylan. Först skjuter
det bara upp morrhåren över åsarna i norr. Det
vädrar försiktigt med ryckande nos och kryper
långsamt närmare. Så börja ögonen flamma, de
borstiga öronen resa sig, ryggen höjer sig lömskt.
Till sist sitter det väldiga vilddjuret högst på åsen
med alla hår på ände, med svansen svängande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
