Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ty hon har ju ärligt och tappert bekänt. Nu håller
hon barnet till bröstet, en sköld, starkare än alla
lagar.
Nej, jag bör inte vara alltför stor i orden, kloc-
karn har rätt. Jag bör vara mycket hovsam, öglan
dinglar över mitt huvud — superbt, skulle väl min
broder säga.
En timme sitter jag vid mitt bord, en evighet
eller bara några minuter. Det är så svårt att säga
något om tiden: ju mer man fyller den, desto mer
krymper den; de längsta dagarna äro de tomma.
Några minuter sålunda eller några timmar. Men
barnet har åter tystnat, det är tyst i hela huset.
Nej, inte helt tyst. Ute från köket hör jag slut-
ligen små ljud, dämpade, urskuldande. Vardags-
ljud, som bedja om tillgift för sin vardaglighet:
knitter av eld, en skopas räddhågade klirr i en
vattenhink, ett malande läte. Så blir allt tyst på
nytt.
Då hör jag också dämpade steg närma sig. Det
knackar på dörren, mycket tveksamt, så tveksamt,
att jag kommer att tänka på en kväll för länge-
sedan . .. en norrskenskväll. Kaisu öppnar dörren,
långsamt och vädjande ... alldeles som då.
Hon står vid dörren. Hennes ansikte är sorg-
set, bönfallande, men mitt i all sin skuldtyngda och
straffberedda undergivenhet också iakttagande och
mystiskt nyktert, Hennes kvinnoögon överfara mig
med dubbelbottnade blickar: hon har ju erkänt allt,
hon vill ju så gärna straffas, vill jag straffa henne
ännu hårdare, säg?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
