Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180
lever, vad sedan? Jag har inte levat sämre än de
flesta och heller inte bättre. Helt behändigt har
jag halkat fram på den tunna isen, Nu har den
brustit. Nu ligger jag där.
Och jag, som trodde mig vara så förtrogen med
döden! Jag, som läst så många döda i jorden! Av
jord är du kommen — otaliga gånger har min
svarta spade-öst den rasslande sanden på kistorna.
Tröstande har jag klappat gråtande människor på
axeln och sagt: Gråt inte, bäst som skedde! Döden,
har jag tänkt, är ju livets korollarium — vad är
det att frukta? Och år efter år har jag talat om
honom, som nedersteg i dödsriket, utan att förstå
varken honom eller dödsriket. I min uppgivenhets
stunder har jag vällustigt lekt med dödstanken.
Men nu kramar mig Döden med sin benhårda hand,
nu är det blodigt allvar, och jag kämpar som en
galning för att undkomma.
Min sjukdom har ett så vanligt namn, Men det
är inte bara mina lungor som brinna. Nu brin-
ner hela mitt jag som en fackla och jag vrider och
rullar mig för att kväva elden innan den ger mig för
djupa brännsår. Och Ögonen, de fruktansvärda,
lämna mig inte. Som glödande järntenar genom-
borra de mig med sin stumma fråga.
Så plånas jag ut och blir aska.
Men när krisen är förbi och jag förstår, att jag
får leva ännu en tid, ligger jag stilla med slutna ögon
och lyssnar till livets ljud. Jag hörde en sång nå-
gonstädes, en obeskrivlig och underbar; det var i
ett fjärran land, vars namn jag glömt. Den begyn-
te som en jämmerkör i öknens natt; så höjde sig
ec
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
