Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kl
FER RN BE SfE sar Dr ARN
199
Medan jag sitter lutad över texten, vämjes jag
över att i likhet med tusen andra andliga blå-
män vara offer för de döda själarnas sönderdel-
ningslusta. Jag vill kasta av mig min tvångströja,
min toga, men ännu sitter en rest av räddhåga
kvar i mitt kött.
En timme går, kanske två.
Då! — och hur skall jag nu förklara det: oför-
klarliga? — då reser jag mig så häftigt, att sto-
len stöts omkull, springer ut, kastar mig på ski-
dorna och viner i ursinnig fart ner mot älven och
ut på vintervägen. Och medan jag jagar framåt,
vet jag hela tiden vad som hänt, var det hänt,
varför det hänt. Jag flyger fram i spåret och långt
borta ser jag någon röra sig. Jag ser folk och
hundar skynda samma väg som jag. Alltså även
detta, susar det genom mitt huvud. Är nu allt
fullbordat? Eller skall jag ännu djupare ner? Mitt
i min outsägliga ångest förnimmer jag också något
helt annat, något som liknar lycka. Låter detta
skräckinjagande: jag genomströmmas av något som
liknar lycka. Inte befrielse, inte mänsklig lycka,
men en förvissning om att jag är värdig det jag
vill vara värdig, Tvivlar du ännu? frågar jag in i
mig själv — och så viner jag fram över brakande
isflak och bromsar och kastar mig häftigt åt sidan.
Jag kan inte skildra dessa minuter, då jag fin-
ner stället, där isen brustit och min hustru och
mitt barn försvunnit. Men skidspåren ha gått rakt
och beslutsamt mot det strömfarliga stället.
Människor omge mig, ropa, hoppa, peka, gråta.
Någon går ner sig i sina ivriga försök att finna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
